Can't you see it really hurts..
På något sätt tycker jag allt har blivit så annorlunda. Jag har blivit annorlunda. Konstig säger någon, gladare säger någon annan. Jag håller mig till att tro på den som säger att jag har blivit en gladare människa. Jag vill nog innerst inne vara en glad människa som alla tycker om, som om det kommer hända.
Jag tänker på dom personerna jag verkligen har tappat, som det inte är riktigt samma sak med längre. Det finns också dom personerna som har fösvunnit ur ens liv som man egentligen inte reflekterar över, inte riktigt bryr sig. Dom personerna är väl inga riktiga vänner, jag kanske inte va en riktig vän mot dom.
Allt va bra, allt kanske va en illsion men allt var bra. Vi levde i vårat lilla gäng på gott och på ont. Om man går riktigt lång tillbaka har det kommit och gått personer men vi har alltid stått där i slutet iallafall. Jag vet inte om det va du och jag som splittrade allt eller om folk redan innan hade börjat trappa av. kanske är det fortfarande samma gamla gäng utan att jag är med.
Ibland vill jag att saker ska vara som vanligt, som förut. Jag vet att det som har hänt kan man aldrig ta tillbaka. Under det senast året har jag lärt mig många läxor. Jag har lärt mig att allt är inte vad det verkar. Folk kan vara otroligt falska. Lögner har blivit en del av vardagen.
Vet du, det gör inte ens ont längre. Jag har vant mig att ta smärtan som du hela tiden snällt utsätter mig för. Frågan är om du förstår men bara skiter i det eller om du verkligen inte alls tänker.
Hur jag än vänder och vrider på det kommer det aldrig bli som förr, jag kommer aldrig bli den personen som jag en gång va. Det är tråkigt men så är det. Hur mångar smällar orkar en person?