Kanske var det just därför och kanske var det just då som vi såg början till slutet och såg till att det alltid skulle vara så..
Jag vet faktiskt inte vad jag gör som gör att det blir fel hela tiden. Jag låter dig lura mig gång på gång på gång. Du säger en sak och gör en annan. Jag undrar om du överhuvudtaget tänker på någon annan än dig själv. Jag vill aldrig mera se eller höra om dig. Det gör verkligen inte lika ont längre. Känner mig bara så förnedrad över att du ger dig rätten att behandla mig på det sättet. Jag tycker verkligen synd om dig...
"Du kom när jag var på botten, jag stod till halsen i dyn.
Jag hade etta med kokvrå i en främmande storstad, du var kvar i byn.
Du lyfte upp mina armar, du lärde mig att gå.
Vi gjorde sommaren tillsammans och jag önskar att tiden hade stannat då.
Men så kom hösten med vardagen, ännu höll vi ihop.
Vi tog varandra för givet och det nyfödda livet slog då liksom rot.
Kanske var det just därför och kanske var det just då som vi såg början till slutet och såg till att det alltid skulle vara så att vi är förlorare.
Vi är förlorade barn."